Blotta mig?

Ibland känns livet så jävla orättvist. Jag var hos läkaren idag. Kan ju säga att jag var lite nervös när jag åkte dit idag. Det var inte bara ett vanligt besök. Vi skulle prata. Jopp om medicine och framtiden och om sjukdomen. Vi börja med det vanliga hur mår jag var har jag ont nuförtiden? Vad säger testerna? Vad tar jag för mediciner? Sen så prata vi om själva diagnosen och redde ut lite om ”min” sjukdom. Fick mycket förklarat och det är skönt. Vi prata även om framtiden och vilka mediciner jag kanske ska börja med och vad man ska prova. Hon vill ju att jag ska sluta med kortisonet. Men som det ser ut så nu så vill hon inte ta bort någon medicin för att jag är ju dålig fast jag går på så mycket. Nu vill hon att jag provar en som heter Methotrexate. Den ska vara när det gäller biverkningar och den kan ta upp till 2 månader innan den börjar hjälpa. Sen måste jag ta en massa blodprover varannan vecka när jag går på den. Var ganska ok inställd till den när jag satt där. Men hon ville inte skriva ut den idag. Hon ville att jag går hem med infobladet och funderar. Det är ett stort steg att ta den. Jag får inte bli gravid förens efter 6mån jag har slutat med den….

Ja nu säger jag inte att Jag och Andreas ska skaffa barn. Men vi vill väl ha om något/några år. Nu är tyvärr inte värkligheten så lätt. Vi måste bestämma oss minst 19 månader innan vi vill ha barn. Sen bör jag planera min graviditet så jag inte är i ett skov när jag blir gravid och inte när det är dags för födseln.

Om man ska räkna att jag ska föda när jag mår som bäst på ett år måste vi bestämma nu om vi vill ha barn våren 2013. Alltså om 30mån! vem fan vet vad man vill om 3år? Inte jag. Sen lägger man på att jag riskerar för flera missfall och att mina barn riskerar större chans till hjärtfel.

Jag tycker att livet är så jävla orättvist! Jag vill inte vara sjuk. Jag vill kunna leva mitt liv hur jag vill! Jag vill inte planera hur jag ska lägga upp min vardag för att orka komma upp ur sängen! Jag vill inte äta mig mätt på piller till frukost! Jag är så sjukt trött på det här jag vill bara vara Åsa igen. Slippa oroa mig för njurar och lungor. Slippa bli livrädd för varje krämpa jag känner. Jag hatar att jag vet att varje gång jag säger att jag inte orkar eller att jag inte mår bra så blir någon i min närhet ledsen. Att folk ska må dåligt för att jag mår dåligt. Jag hatar att Andreas ska få leva sitt liv med en sjukling.

Ja jag vet att det inte är något glatt inlägg jag skriver och jag målar djävulen på väggen i förtid. Men jag är så trött på det hela. Jag är så TRÖTT. Jag vill må bra. Och må bra just nu är att hitta en medicin som funkar. …….