Visar inlägg med etikett SLE. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett SLE. Visa alla inlägg

lördag 22 mars 2014

Vad händer i livet?

Vad händer i livet?
Jo här händer det mycket. Ibland känns det som man inte själv hinner med. Har blivit riktigt dålig på att skriva men orken finns inte alltid. Sen har jag även börja skriva på ett annat ställe. Men ska försöka sammanfatta vad som händer i livet.

Jag har ju som sagt börja rehabträna på sjukhuset. Går kanon! Känner skillnad för varje dag. Riktigt kul är det. Tyvärr är inte kroppen helt 100. Har fått 2 två kortisonsprutor i mitt högra knä som har strulat ett tag nu tyvärr har det inte blivit bra. det har inte fått ut vätskan som jag har och nu har det även börja pratats om jag kanske har en förändring/ missbildning i knäet som gör att jag får ont.  Ska se vad som händer. Ska till min läkare på måndag och det är hon som måste besluta om röntgen av knäet. Vi har även kommit fram till att jag är överrörlig i det knäet och det gör att jag anstränger och sliter lite på det också. Har också fått veta lite tråkigheter om min medicinering som kan betyda ganska mycket för mitt framtida liv. Men det är ingen ide att gå in på det just nu. Förhoppningsvis kommer det redas ut lite mer på måndag. Men mycket tankar är det just nu.

Så mitt upp i det hela så går Valle och blir dunderförkyld. Som sen smittar ner mig. Som gör att jag får Bältros. Jopp jag har fått bältros så som jag har fasat för det hela. Så nu går jag på virusdödande medicin och hoppas att det försvinner illa kvickt. Tyvärr får jag då inte vara med på Vattengymnastiken. Så nu blir det mer kondition i gymmet i stället. Jag som älskar vattengympan.  

I onsdags när jag skulle hämta ut min medicin på apoteket vart jag så ledsen och arg. Massa folk och allt för få stolar. Efter 10min fick jag äntligen en stol. När jag satt där och vänta så står det folk och väntar bland annat två män i 55år åldern. Och så hör jag kommentaren: - ja unga måste ju sitta. Och så sneglades det på mig, av alla. Vart så ledsen och arg! Ok jag är ung. men jag är sjuk, jag har ont. Jag går på tunga mediciner. Jag har inflammationer, jag måste få sitta. Jag kan inte stå still och vänta så länge. 30min senare var det äntligen min tur. Så i 20 minuter fick jag känna alla onda blickar stirra på mig varje gång någon kolla efter en stol. Blir så trött på kommentarer och folk som är inskränkta och oförstående. Unga kan också vara sjuka. Och jag brukar flytta på mig om någon frågar eller om jag ser att någon behöver stolen mer än mig. Jag är inte egoistisk. Men jag är sjuk och måste få sitta ibland. Blir så trött att folk inte kan förstå. Man säger inte så till folk.

Visst ja jag har ju glömt att berätta att jag har ju blivit Ordförande i Unga Reumatiker Region Öst nu. Vi hade vårat årsmöte den 1mars. Så nu i ett år så är det jag som bestämmer ;-)  på årsmötet så hade vi även en föreläsning med Christian Wass. Och den manen han imponerar mig så otroligt mycket. Tänk om man var lika stark som han.  Kan tipsa om hans bok Invalido den är jätte bra. Handlar om hans kamp till ett liv efter att han bröt nacken i en badolycka.

Något annat roligt jag kan berätta är att jag har deklarerat. Och till sommaren kommer det in lite extra pengar. Så skönt att få pengar tillbaka på skatten.

Ja det var väl lite kortfattat vad som händer just nu. Skulle jag berätta om allt skulle ni tröttna på att läsa texten för den skulle vara betydligt längre och jobbigare.


Ha det ! 

fredag 7 mars 2014

Starten på något nytt

Ja nu är det snart måndag. På måndag börjar jag en 5veckor lång sjukskrivning. Jag ska på rehab på sjukhuset.  Allt börja i tisdags när jag var hos min sjukgymnast för min årliga mätning. Då berätta hon att de hade fått ett sent avhopp och fråga om jag var intresserad. Jag gick en rehabvecka 2010 på sjukhuset det var en komprimerad som vände sig till de som jobba. Den här gången är det 5veckor och så tränar man 3dagar per vecka. De andra dagarna är man hemma och tar det lugnt. Så i torsdags fick jag klartecken att jag fick platsen. Allt vart väldigt tätt inpå för att fixa andra dagistider och så. men ser fram emot de här. Jag fick ut väldigt mycket av det förra gången. Och det kan väl bara bli bättre efter 5veckor. Man kommer in i en rutin.

Jag tränar redan 3gånger per vecka. Men vet att jag måste få in mer styrketräning. Problemet är att jag avskyr gym. Jag skaffa mig ett dyrt gymkort 2010 och ska jag vara ärlig så var det pengar rakt ner i sjön. Jag måste ha någon som peppar mig hjälper mig med maskinerna. Jag är helt tafatt och förvirrad när det gäller gym. Hade en period så jag gick två gånger i veckan på sjukhusgymet oftast blir det så jag kämpar på och sen får jag en inflammation nånstans och jag ger upp.   Är väldigt peppad just nu. vattengympa, gym, handträning. Jag ska bli en ny människa! 

torsdag 23 januari 2014

The Spoon Theory

The Spoon Theory by Christine Miserandino
My best friend and I were in the diner, talking. As usual, it was very late and we were eating French fries with gravy. Like normal girls our age, we spent a lot of time in the diner while in college, and most of the time we spent talking about boys, music or trivial things, that seemed very important at the time. We never got serious about anything in particular and spent most of our time laughing.

As I went to take some of my medicine with a snack as I usually did, she watched me with an awkward kind of stare, instead of continuing the conversation. She then asked me out of the blue what it felt like to have Lupus and be sick. I was shocked not only because she asked the random question, but also because I assumed she knew all there was to know about Lupus. She came to doctors with me, she saw me walk with a cane, and throw up in the bathroom. She had seen me cry in pain, what else was there to know?

I started to ramble on about pills, and aches and pains, but she kept pursuing, and didn’t seem satisfied with my answers. I was a little surprised as being my roommate in college and friend for years; I thought she already knew the medical definition of Lupus. Then she looked at me with a face every sick person knows well, the face of pure curiosity about something no one healthy can truly understand. She asked what it felt like, not physically, but what it felt like to be me, to be sick.

As I tried to gain my composure, I glanced around the table for help or guidance, or at least stall for time to think. I was trying to find the right words. How do I answer a question I never was able to answer for myself? How do I explain every detail of every day being effected, and give the emotions a sick person goes through with clarity. I could have given up, cracked a joke like I usually do, and changed the subject, but I remember thinking if I don’t try to explain this, how could I ever expect her to understand. If I can’t explain this to my best friend, how could I explain my world to anyone else? I had to at least try.

At that moment, the spoon theory was born. I quickly grabbed every spoon on the table; hell I grabbed spoons off of the other tables. I looked at her in the eyes and said “Here you go, you have Lupus”. She looked at me slightly confused, as anyone would when they are being handed a bouquet of spoons. The cold metal spoons clanked in my hands, as I grouped them together and shoved them into her hands.

I explained that the difference in being sick and being healthy is having to make choices or to consciously think about things when the rest of the world doesn’t have to. The healthy have the luxury of a life without choices, a gift most people take for granted.

Most people start the day with unlimited amount of possibilities, and energy to do whatever they desire, especially young people. For the most part, they do not need to worry about the effects of their actions. So for my explanation, I used spoons to convey this point. I wanted something for her to actually hold, for me to then take away, since most people who get sick feel a “loss” of a life they once knew. If I was in control of taking away the spoons, then she would know what it feels like to have someone or something else, in this case Lupus, being in control.

She grabbed the spoons with excitement. She didn’t understand what I was doing, but she is always up for a good time, so I guess she thought I was cracking a joke of some kind like I usually do when talking about touchy topics. Little did she know how serious I would become?

I asked her to count her spoons. She asked why, and I explained that when you are healthy you expect to have a never-ending supply of “spoons”. But when you have to now plan your day, you need to know exactly how many “spoons” you are starting with. It doesn’t guarantee that you might not lose some along the way, but at least it helps to know where you are starting. She counted out 12 spoons. She laughed and said she wanted more. I said no, and I knew right away that this little game would work, when she looked disappointed, and we hadn’t even started yet. I’ve wanted more “spoons” for years and haven’t found a way yet to get more, why should she? I also told her to always be conscious of how many she had, and not to drop them because she can never forget she has Lupu.

I asked her to list off the tasks of her day, including the most simple. As, she rattled off daily chores, or just fun things to do; I explained how each one would cost her a spoon. When she jumped right into getting ready for work as her first task of the morning, I cut her off and took away a spoon. I practically jumped down her throat. I said ” No! You don’t just get up. You have to crack open your eyes, and then realize you are late. You didn’t sleep well the night before. You have to crawl out of bed, and then you have to make your self something to eat before you can do anything else, because if you don’t, you can’t take your medicine, and if you don’t take your medicine you might as well give up all your spoons for today and tomorrow too.” I quickly took away a spoon and she realized she hasn’t even gotten dressed yet. Showering cost her spoon, just for washing her hair and shaving her legs. Reaching high and low that early in the morning could actually cost more than one spoon, but I figured I would give her a break; I didn’t want to scare her right away. Getting dressed was worth another spoon. I stopped her and broke down every task to show her how every little detail needs to be thought about. You cannot simply just throw clothes on when you are sick. I explained that I have to see what clothes I can physically put on, if my hands hurt that day buttons are out of the question. If I have bruises that day, I need to wear long sleeves, and if I have a fever I need a sweater to stay warm and so on. If my hair is falling out I need to spend more time to look presentable, and then you need to factor in another 5 minutes for feeling badly that it took you 2 hours to do all this.

I think she was starting to understand when she theoretically didn’t even get to work, and she was left with 6 spoons. I then explained to her that she needed to choose the rest of her day wisely, since when your “spoons” are gone, they are gone. Sometimes you can borrow against tomorrow’s “spoons”, but just think how hard tomorrow will be with less “spoons”. I also needed to explain that a person who is sick always lives with the looming thought that tomorrow may be the day that a cold comes, or an infection, or any number of things that could be very dangerous. So you do not want to run low on “spoons”, because you never know when you truly will need them. I didn’t want to depress her, but I needed to be realistic, and unfortunately being prepared for the worst is part of a real day for me.

We went through the rest of the day, and she slowly learned that skipping lunch would cost her a spoon, as well as standing on a train, or even typing at her computer too long. She was forced to make choices and think about things differently. Hypothetically, she had to choose not to run errands, so that she could eat dinner that night.

When we got to the end of her pretend day, she said she was hungry. I summarized that she had to eat dinner but she only had one spoon left. If she cooked, she wouldn’t have enough energy to clean the pots. If she went out for dinner, she might be too tired to drive home safely. Then I also explained, that I didn’t even bother to add into this game, that she was so nauseous, that cooking was probably out of the question anyway. So she decided to make soup, it was easy. I then said it is only 7pm, you have the rest of the night but maybe end up with one spoon, so you can do something fun, or clean your apartment, or do chores, but you can’t do it all.

I rarely see her emotional, so when I saw her upset I knew maybe I was getting through to her. I didn’t want my friend to be upset, but at the same time I was happy to think finally maybe someone understood me a little bit. She had tears in her eyes and asked quietly “Christine, How do you do it? Do you really do this everyday?” I explained that some days were worse then others; some days I have more spoons then most. But I can never make it go away and I can’t forget about it, I always have to think about it. I handed her a spoon I had been holding in reserve. I said simply, “I have learned to live life with an extra spoon in my pocket, in reserve. You need to always be prepared.”

Its hard, the hardest thing I ever had to learn is to slow down, and not do everything. I fight this to this day. I hate feeling left out, having to choose to stay home, or to not get things done that I want to. I wanted her to feel that frustration. I wanted her to understand, that everything everyone else does comes so easy, but for me it is one hundred little jobs in one. I need to think about the weather, my temperature that day, and the whole day’s plans before I can attack any one given thing. When other people can simply do things, I have to attack it and make a plan like I am strategizing a war. It is in that lifestyle, the difference between being sick and healthy. It is the beautiful ability to not think and just do. I miss that freedom. I miss never having to count “spoons”.

After we were emotional and talked about this for a little while longer, I sensed she was sad. Maybe she finally understood. Maybe she realized that she never could truly and honestly say she understands. But at least now she might not complain so much when I can’t go out for dinner some nights, or when I never seem to make it to her house and she always has to drive to mine. I gave her a hug when we walked out of the diner. I had the one spoon in my hand and I said “Don’t worry. I see this as a blessing. I have been forced to think about everything I do. Do you know how many spoons people waste everyday? I don’t have room for wasted time, or wasted “spoons” and I chose to spend this time with you.”

Ever since this night, I have used the spoon theory to explain my life to many people. In fact, my family and friends refer to spoons all the time. It has been a code word for what I can and cannot do. Once people understand the spoon theory they seem to understand me better, but I also think they live their life a little differently too. I think it isn’t just good for understanding Lupus, but anyone dealing with any disability or illness. Hopefully, they don’t take so much for granted or their life in general. I give a piece of myself, in every sense of the word when I do anything. It has become an inside joke. I have become famous for saying to people jokingly that they should feel special when I spend time with them, because they have one of my “spoons”.


 

måndag 13 januari 2014

Sjuk

Ja mycket har ju hänt den sista tiden. Hade lite sjukdagar i december och tänkte va fan men det kan ju bara bli bättre. Så fel jag kunde ha. Sen nyår har det bara strulat på alla möjliga vis. Kroppen har gått in i ett skov så nu blandar jag dagar med feber värk och TRÖTTHET. Var hos läkaren förra veckan ska dit igen om 3månader och bestämma om jag ska ta ett nytt mabthera dropp. Men just nu så har jag fått börja med cellgifter igen. Jag valde en spruta så jag slipper ta en massa piller. Tog första sprutan i onsdags och fy fan va dålig jag vart. Hatar verkligen cellgifterna. Hela kroppen reagerar med smärta och illamående. Trodde jag skulle spy när jag stod i tamburen på dagis med Valle.  Tyvärr hade jag en massa saker som skulle göras. Den här veckan planerar jag på att lämna Valle på dagis och sen åka hem till sängen och försöka sova bort allt.

Något kul i alla fall jag har vart med i tidningen (bulletinen). Det är en tidning för systemsjukdomar. Greta som skriver i den intervjua mig om mina hudproblem (DLE). Hon gjorde ett toppen jobb och är en expert på att sätta rätt ord på känslor. Intervjun gjordes redan i somras så man har ju få vänta på den i några månader.




lördag 19 oktober 2013

Läkarbesked

I veckan fick jag veta svaren från mina biopsier de tog i tarmen på mig. De tycket ju tarmen såg jätte fin ut när de var där inne och leta men hitta två rodnader som de trodde kom från laxermedlet. Tack vare att det tog proverna så fick de nu reda på att jag har en (ännu en) autoimmun sjukdom som heter Microskopisk colit/ lymfocytär colit. En sjukdom som kommer i skov och är kronisk. De kan inte göra så mycket åt den då jag redan går på kortison. Hoppas bara att jag sliper större skov av den. Men nu vet vi alla fall vad felet är. Så de är ju bra.

här kan man läsa mer om den. 

måndag 7 oktober 2013

en lätt sammanfattning

Oj oj nu var det ett tag sen. Har vart så mycket just nu. vad har hänt sen sist då? Jag har gjort koloskopin. Det gick bra det tog två cellprover som jag inte har fått svar på men det såg fint ut där inne. Vi har vart på 6års kalas och 30års kalas. Vi har även ”firat”  10års förlovning och 6års bröllopsdag.  Vi har även haft en Valle dag. På helgerna nu när vi är lediga alla tre så har vi börja hitta på saker som kan vara kul och speciellt för Valle. Förr förra helgen var vi på stan. Vi börja på stadsbiblioteket och härja där bland alla böckerna. Sen gick vi vidare på stan och åt lunch och gick i lite butiker. Sen gick vi på stads museet. På det här hela så har kroppen mått prima och skit. Lagom när jag börja sitta här hemma och prata om hur ok jag börja må så börja försäkringskassan att strula. Först fick jag brev om att troligen kommer min ansökan om aktivitetsersättningen att avslås. Så det har jag fått jobba med att få fram nya läkarintyg och skicka in synpunkter. När jag var mitt uppe i det så visa det sig att min andra handläggare som har hand om min sjukskrivning inte ville godkänna den för att hon ansåg att mitt läkarintyg inte var tillräckligt bra. Så allmänt skit har det vart. I o med det här har ju kroppen strula och bråka. Nu är sjukskrivningen så gott som klart. Nu är det bara själva utbetalningen som strular. Igår starta även Roller derby träningen. Så nu tränar jag åkning två dagar i veckan. Kul men sååå jobbigt. Nu ska man jobba en vecka sen så är det bröllop i helgen. ska bli kul att få komma ut lite.      






söndag 15 september 2013

Sjuka jag

Ja i fredags var det dags för dropp två. Den här gången gick det bättre och jag mådde inte alls lika dåligt som sist. Då det inte strula så vart jag klar till kl 12 den här gången. Alltså 2 timmar kortare än förra gången. I dag så fastar jag för imorgon är det dags. Nu ska jag göra den undersökningen jag fasat för i flera år. Jag ska göra en koloskopi. Jopp en kamera upp i röva. Ja jag kan inte skriva om det så det låter fint för det kommer det inte att bli. Jag mår skit för i morgon och jag vill inte. Så nu har jag ätit fiberfattig mat i nästan en vecka och idag blir det bara flytande klara drycker. Jag är ju så sugen på mat och fika så jag håller på att dö. Jag ska även dricka 2,5dl i timmen hela dagen. Har snart kommit upp i 2liter och jag är så sjukt trött på att dricka så jag vill bara spy. Idag ska även tarmen få en fin rengöring också så han är fin på bilderna i morgon. Ja ni fattar väl vad jag menar?  Jaja vad gör man inte för sin läkare. 

Vattengympa

För två veckor sedan så börja jag med vattengymnastik via reumatikerförbundet. Så varje måndag så åker jag och tränar lite i varmvattenpool. Kanske inte de jobbigaste passet man kan vara på men gör nog nytta. Förra gången låna jag även Andreas cykel så jag fick jobba med flåset. Får se hur det blir i morgon om jag är med eller inte får se hur jag mår. Men känns skönt att jag tagit mig i kragen och äntligen börja med rehabträning igen.


söndag 11 augusti 2013

Läkaren och starten på det nya livet

I Fredags var det som sagt dags att gå till läkaren igen.  Vi diskutera hur det var med mig och hur framtiden ska se ut. Jag mår inte bra just nu och det har inte blivit bättre av att börja jobba.  Kvällarna har vart jobbiga den här veckan med mycket värk och feber.  Vi efter lite diskussion så har vi valt att sjukskriva mig 25% nu och framåt.  Min läkare tyckte hon kunde sjukskriva mig till 100% men det tycker jag är för mycket.  Hon kommer även skriva ett läkarutlåtande till mig så jag kan gå ner och jobba 75% och få aktivitetsersättning ( det som tidigare var sjukpensionär förut) hon tycket jag kunde vänta i några månade och se vad som händer för jag ska börja på en ny medicin här nu. Men känner att det är lika bra att söka nu kommer ta ett bra tag innan allt är klart då det nog blir en massa utredningar.  Jag måste veta nu hur det ska bli så. Jag slutar på jobbet i november och då blir det att söka nytt jobb och då måste jag veta vad jag ska söka 100% 75% eller 50%. För att få aktivitetsersättning måste de komma fram till att jag inte kan jobba 100% med något jobb.  Så det gäller inte bara mitt jobb. Så de kan kräva att jag ska byta jobb för att kunna jobba  100%. Inte för jag vet vad jag skulle kunna med då.  Så just idag vet jag inte hur mitt liv kommer se ut framöver. Jag har svårt att förstå att jag har kommit till det här läget då jag känner att det  inte funkar  längre. Men jag kan inte jobba 100% och ägna resten av kvällen och ligga i soffan och må dåligt eller låsa in mig på toaletten tills det är dags att sova.  

Men för att komma tillbaka till läkarbesöket. Medicinen som de hade kommit fram till var i alla fall Mabthera.  Så i fredags fick jag göra ett TBC prov på armen och på måndag ska jag tillbaka och visa upp hur den ser ut så de kan se att jag inte har TBC sen ska jag göra en lugnröntgen. Sen är vi klara att starta.  Den här medicinen är ett dropp jag kommer få. Man börjar dagen på sjukhuset med att få lite mediciner för att klara droppet. Bland annat 30mg kortison skulle jag få innan. Sen får man droppet det tar någon timme. Sen måste jag sitta där och vänta någon timme till för att se att man inte får en allergisk reaktion. Sen kommer jag tillbaka efter två veckor och gör om det.  Sen är det 6mån till nästa dos.  Cellgifterna skulle jag fortsätta med så länge. Det tar ju några månader innan den här kommer börja visa resultat. Så det blir en tuff tid framåt med ett väldigt svagt immunförsvar då båda medicinerna sänker det.  Jag väntar även på att få göra en tarmundersökning då jag har haft så mycket problem med tarmarna i några år nu. De vill utresluta så de inte hittar någon där som inte ska vara där. 

Så det är mycket som händer nu även om det händer i väldig låg hastighet.  Jag vet inte hur jag ska göra och vad som kommer hända i livet. Känns som jag får ta en dag i taget just nu. mycket känslor som är i rörelse.  Beslutet med att jag inte orkar jobba heltid har vart tufft för mig och fatta då jag alltid vart en arbetsmyra. Och att acceptera att sjukdomen har vart in och stampat på livet igen.  Det gör att jag känner mig liten och obetydlig. Rädslan att folk ska tycka man är lat och arbetsskygg.

Nu ska man inte tro att hela livet är piss. jag har mycket roliga saker i livet just nu som lättar upp livet. Även om jag inte vet hur framtiden ser ut så kan jag inte lägga mig ner och ge upp. Jag ska göra allt för att SLEn inte ska få ta över mitt liv helt! 

lördag 29 juni 2013

SLE-DAG

Idag har jag och Valle vart på Ljusterö i sthlm skärgård. Det vart en massa mat kvar när vi hade SLE dagen och då var det några som tog hem och spara för att vi skulle kunna ha en dag då vi träffades och åt rester.  Så otroligt trevligt har det vart och god mat fast det var rester som värmdes på grillen. Har blivit en lång dag 12timmar var vi borta jag och Valle. Förutom prata med en massa människor har vi ätit och lekt med hunden Bisou. På ”kvällen” så åkte vi traktorskopa ner till badplatsen. Valle tyckte det var jätte kul att åka traktor. När vi kom ner till vattnet så trodde jag inte att det skulle gå så bra med Valle så tänkte att vi plaskar väl lite med fötterna. Men han skulle bada så det var bara av med kläder och blöja. Gud vad kul de var att leka i vattnet och sanden. Han kröp ner i vattnet och stanna inte förens hela han var under vattenytan så man fick fiska upp han. Idag var han ingen badkruka. Sen satt han på stenhällen i sin poncho och spana ut över vattnet och såg så lycklig ut. Det är så det ska vara på sommaren. Sen somna han i min famn när vi satt där. Dagen har vart jätte trevlig och det var nästan så man inte ville åka hem.  Men som sagt det var bara packa in i bilen det var ju en lång bilresa hem igen. 

Valle har blivit så bortskämd massa godsaker sen fick han en tripp trapp stol med sig hem

Bisou

först på plats av alla
det var så fint där nere vid vattnet

trodde det här var min lilla badkruka 

Vad man kan älska varandra

så fin myspojken

det här får vi göra om.

söndag 12 maj 2013

10Maj SLE-dagen

Den här helgen har vi spendera i Stockholm. Jag och Valle börja helgen med att åka med tåg till Bålsta där det sen vart byte till buss till Stockholm Central. Valle tyckte tåget var jätte roligt. Bussen var rolig i 10min sen somna han och sov resten av vägen.  När vi väl kommit in på Centralen så gick vi och ladda på Acess kortet så vi skulle kunna åka lite lokaltrafik. Sen vart det lunch på Dagnys. När vi ätit klart så gick vi till Kungsträdgården. Fy vad fint det var där med alla körsbärsträden som stod i blom. Vi tog lite kort och gick där och titta på träden innan vi gick vidare. Det var varmt och mycket folk så det gick ju inte få ett leende av Valle på kort.  Efter det traska vi vidare till Brunnsgatan där vi Starta SLE helgen. Vi har en grupp på Face book för oss som har SLE och vi valde att fira 10maj som är internationella Lupus Day / SLE-dagen.  Först så vart det lite prat om hur gruppen starta och hur den har utvecklats under åren. Från 4medlemar till 524st! sen gjorde vi oss klara för att gå iväg och ha en manifestation på Mynttorget.  Där stod vi och dela ut flygblad om SLE tyvärr var det mest turister vi stötte på. När vi stod där i värmen kom Håkan min svärfar och hämta Valle så han inte skulle behöva vara med hela dagen.  Efter manifestationen så traska vi vidare för att lyssna på professor Ronald van Vollenhofen som prata om SLE och hur forskningen om ny mediciner ligger till. Efter det åkte vi vidare till lokalen som var hyrd för helgen där i umgicks och åt middag tillsammans. Var hemma strax efter 23 på kvällen. 

Vid Lunch på lördagen starta vi dagen med att lyssna på en Reumatolog som heter Elisabet Svenungsson. Riktig bra var den! hon kunde förklara på ett bra sätt och hon tog sig tid. Hon stanna även kvar och åt lunch med oss. Efter det hade vi Erfarenhetsseminarium där vi diskutera olika saker och erfarenheter. Väldigt intressant.  Sen hade vi middag och lite fest. Var även en dansgrupp där och visa upp sig. De dansa Dark Fusion Bellydamce. Där satt vi en liten styrka och prata och hade trevligt och vips var kl23 och vi var tvungna och lämna lokalen. Helgen fortsatte även i dag med en till föreläsning med en neurolog. Men jag hade valt att hoppa idag då det kändes att det räckte med två dagar. 

Helgen har vart helt underbar. Få träffa alla från forumet och få ett ansikte till namnen.  Och att få träffa andra som har samma diagnos även om våra sjukdomar se olika ut så känner man igen sig i varandra. Man får en typ av samhörighet.  Det är ca 7000 i Sverige som har SLE och ca 50 av oss träffades under helgen.  Har aldrig träffat så många SLEare.  Men nu är man trött i hela kroppen och värken gör sig på känna. Har även väldigt mycket utslag och sår nu då det vart väldigt soligt. Men det är det värt! Riktigt härligt har det vart.  


Valle Passar på att ta en lur på bussen ner till tåget.

på tåget


Min lilla tuffing
Lite seg i värmen

Vi två på Mynttorget


Fick prova Anna´s Hatt älska den sån vill jag ha!

den här helgen fick man glömma sovmorgon.

torsdag 9 maj 2013

Cellcept



Nu på Tisdag så har jag gått på Cellcept/cellgifter i 2mån. Börjar må bättre. Det sägs att det tar 3-6mån innan full effekt kan märkas.  Men bättre har jag blivit. Har inte lika ont längre och har kunnat gå ner 5mg kortison per dag. Jag har märkt att jag klarar av solen bättre nu än för två månader sen. Nu ligger jag inte och spyr eller springer på toa när jag vart ute i solen. Biverkningarna har börja lägga sig nu också.  Trodde jag skulle kasta in handduken där ett tag men jag härda ut nu när det bara magen som krånglar ibland men det kan även vara SLEn som strular. Tyvärr tar inte cellgifterna på huden. Har problem på många ställen nu. Bland annat båda öronen har spruckit och börja vara. Känner även att ena kinden håller på att spricka upp och bli sår. Måste börja bli bättre att smörja utslagen med kortison. Tycker det är lite jobbigt att smörja kroppen och ansiktet om jag tex delar säng med Valle. Jag får en typ pannasarhud som gör att krämerna kan inte riktigt går in i huden utan lägger sig utan på.  Vill inte att valle får kortisonen i sig när han ligger och slickar och bits och pussas. Men än så länge kan jag säga att det känns lovande med cellcept får se vad proverna säger om en månad.
Published with Blogger-droid v2.0.10

måndag 6 maj 2013

Stockholm på en Lördag





Ja i lördags begav jag och Valle oss till Stockholm.  Jag hade möte med unga reumatiker så Valle fick spendera dagen med Farmor. Tror de två hade en jätte bra dag. Valle var så trött när vi åkte hem på kvällen. Dagen börja tidigt för oss redan kl 6. Efter vi fixat iordning oss och ätit frukost åkte vi till maxi och handla blommor.  Ordförande i unga reumatiker fyller 30. Och det tycker vi ska firas. Sen begav vi oss till Stockholm.  Valle sov i bilen fram till Bålsta. Efter mötet vart det mat på en kina restaurang. Var helt ok men inte så imponerad av maten. Köpte även hem Lilla Kanin till Valle. Lilla Kanin säljs av reumatikerförbundet. Överskottet går till forskning av reumatiska sjukdomar. Lilla kanin har själv reumatism.  Tyvärr säljer de inte boken längre men den ska jag försöka få tag i. Kan vara bra att ha när det är dags att förklara för Valle varför mamma inte är som alla andra mammor.
Riktigt trevlig dag. På fredag blir det storstan igen men då är de SLE dagen!
Published with Blogger-droid v2.0.10

måndag 22 april 2013

Sjukhuset



Imorgon är det åter dags att åka till sjukhuset. Ska lämna blodprover igen. Två veckor går fort. . Har gått 6veckor på Cellgifterna nu. Kroppen börjar vänja sig nu. Inte alls lika många biverkningar som det var för några veckor sen. Huvudvärken har släppt och tandköttet är inte lika inflammerat.  Nu är det bara magen som strular.  Men även den är bättre.  Pendlar mellan förstoppning och diarré.  Ja jag vet jag är jätte trevlig. Men jag är inte rädd att prata skit. Har börja funderat om jag ska ta såna där tabletter för att förbättra bakteriekulturen i tarmen.  Tror inte det finns så mycket bra kvar efter man vart på toa 20gånger om dagen. Kroppen har börja må bättre tror jag. Jo men lite ialla fall. Jag klarar av solen lite bättre.  Inte så bra man kan Önska men jag vågar vara ute i alla fall.  Jag ligger inte och spyr längre så fort jag vart ute längre stund.  Illamåendet har börja ge med sig också.  Men jag vill fortfarande små äta. Hoppas att de fortsätter och bli bättre. Ska ju snart trappa ner kortisonet igen. Har funderat om jag ska pröva lyfta bort någon värktablett också. Jag vet att jag inte kommer bli smärtfri så det är ingen mening att ta en massa piller som kanske inte behövs.  Börjar bli fullt i min dosset. Det är svårt att stänga den då locken tar i tabletterna. Nä nu ska jag försöka sova. Planerar att ta sjukhuset på morgonen för att slippa köa.
Published with Blogger-droid v2.0.10

måndag 1 april 2013

Påsk

Under påsken har vi vart i Stockholm och hälsa på Andreas föräldrar. Mycket mat och många påskpresenter har det blivit. Vi får tacka så mycket för allt fint Valle har fått. Påsken har vart relativt lugn familjen som träffats.  Men det är nog bra att det vart lugnt har inte vart helt 100 när det gäller energi.  Har blivit mycket bilder tagna den här veckan. Tänkte bjuda på de bästa. och ja jag vet alla är på Valle. Men han man en sån söt grabb måste man ta kort på han. 



Lördag morgon tog vi en morgonpromenad runt kristallparken

älskade knubbis


lilla Budda