...

Vissa dagar är såna som man känner att man måste vara stark. Att man inte får visa att man är ledsen. Vissa dagar känns tyngre än andra. Det är såna dagar man ser det negativa. Det är en sån dag det har vart idag. Jag har svårt att hålla humöret uppe när jag har haft ont i några dagar. Och nu har jag haft det. SLEn håller på att äta upp mitt sista lilla glada jag. Det kommer perioder då man undrar varför? Varför vart jag sjuk? Varför ska jag klara av det här ? Har en läkartid om några veckor. Det är bara att härda ut. Jag har bara tappa suget idag. Det kommer nog vara bättre imorgon. Men idag har det inte bara vart mig det handlat om. På morgonen låg jag här i sängen och titta på Valle när han låg där och sov. Han var så fridfull och söt. Så perfekt. Jag vart mycket lugnare att prata med läkaren igår. Jag är glad att de ska fixa det här. Men det är så orättvist. Varför måste de in och skära och sy i han. I min lilla söta grabb. Att han ska få uträttas för något sånt. Det gör mig jätte ledsen. Men ändå ska jag vara glad de finns de som har samma fel som har fått lida värre. Han har klara sig bra. Men det är jobbigt att inte kunna släppa oron att han ska få den där höga febern också att han ska insjukna plötsligt. Det är jobbigt att hela tiden hålla masken och försöka släppa oron. Men jag kan inte leva livet så. Vi måste leva ändå. Det är något som jag har lärt mig livet är orättvist. Det här löser sig nu. Efter det kommer vi inte behöva oroa oss något mer. Vi får ta det som det kommer. Vi måste leva som vanligt. 9 dagar av 10 klarar jag det. Men idag orkar jag inte hålla uppe masken. Han är och kommer alltid vara min lilla skrutt. Min perfekta lilla under. Nä nu går vi och lägger oss. Och har en bra dag imorgon även med lite värk och stelhet. 

Published with Blogger-droid v2.0.9